Snabbare läkemedelsbehandling och individanpassad omvårdnad och rehabilitering efter benbrott. Det ska minska risken för nya frakturer hos osteoporospatienter. Projektet ”En fraktur är nog – frakturförebyggande samverkan” involverar hela vårdkedjan.
Drabbas en person över 65 år av höftfraktur, kotkompression eller skörhetsfraktur i bäckenet är patienten i fråga med stor sannolikhet benskör, det vill säga har osteoporos. Och den som har osteoporos löper stor risk att gång på gång bryta sig, och det är därför satsningen ”En fraktur är nog” nu implementeras i hälso- och sjukvården i Region Örebro län.
Tidig läkemedelsbehandling
Arbetssättet enligt ”En fraktur är nog” innebär att patienter över 65 som vårdas för en benskörhetsfraktur kan få läkemedelsbehandling mot benskörhet redan på vårdavdelningen.
– Risken att bryta sig igen är nämligen allra störst i början, och därför sätts ett läkemedel mot osteoporos in direkt, förklarar Erika Fjordkvist (bilden ovan), omvårdnadschef inom verksamhetsområde ortopedi, och projektledare för ”En fraktur är nog”.
– När läkemedel sätts in tidigt blir risken för ny fraktur påtagligt lägre.
Förutom tidig läkemedelsbehandling handlar det om hur patienten tas om hand efter frakturen. Därför kommer man i högre grad individanpassa insatserna. Det kan göras genom att mäta hur skör patienten är generellt.
– Genom att mäta patientens skörhetsgrad får vi stöd i vad som är bäst för den enskilde, och det i sin tur kan också minska etisk stress hos personalen, genom att vi objektivt får ett stöd i att skräddarsy våra insatser.
Att anpassa kan göra att två personer med samma typ av fraktur ändå får olika behandling och insatser, beroende på hur deras mående och eventuella andra sjukdomar ser ut. Var och en får vad som är bäst för just den. Att individanpassa är ett väletablerat arbetssätt inom vården redan idag, men olika mätinstrument och skattningsskalor kan ge bättre stöd för anpassningen.
Individanpassning som gynnar alla
– Genom att på det här sättet ta patientens perspektiv och minska risken för nya frakturer minskas framför allt lidande för patienten, men det leder ju då också till minskat behov av vård, vilket gynnar alla, konstaterar Erika Fjordkvist.
Det handlar också om hälsoekonomi, och det är därför som projektet spänner brett. I arbetet har man krokat arm med Område nära vård eftersom det är ”patientens hemma” där insatserna tar vid efter utskrivning. Via närsjukvården sker även samverkan med kommunerna. På så sätt är det ett unikt samarbete med många aktörer.
– En fraktur är ju inte bara en angelägenhet för slutenvården, utan det här sättet att arbeta skapar möjlighet att titta på helheten. Därför har vi även haft patientföreningen med i arbetet, bland annat när vi sett över patientinformationen.
Projektet syftar också till att förbättra överrapporteringen till kommun så att de får bättre förutsättningar att möta den enskildes behov efter att den skrivits ut från slutenvården, och att man säkrar upp patientens fortsatta behov av hjälp.
– Inom primärvården finns till exempel osteoporosskola, och det gläder mig att det nu också jobbas inom civilsamhället med förebyggande insatser. Det är bra och viktigt att vi ser allas vårt ansvar och även vårt ansvar som individer när det gäller att minska risken för frakturer, avslutar Erika Fjordkvist.
Källa: Region Örebro län.
