Min berättelse: ”Min diagnos blev en chock som jag dock är tacksam för”

Fraktur 1

Vintern 2011 åkte jag och min familj på en skidresa till italienska alperna. Sista dagen gjorde jag en rejäl vurpa och kände direkt att det där gick ju inte så bra. Räddningstjänsten tillkallades och de två skidåkande räddarna tog mig ner för slalombacken i en bår till ambulansen som körde mig till sjukhuset. En fraktur på vänster överarm precis nedanför axeln. Alla läkare som jag träffade sa att det är ett vanligt ställe att bryta sig på. Jag funderade inte mer på det och konstaterade att det var ju en hård smäll och jag hade väl otur. Idag tänker jag – berodde det kanske redan då på låg bentäthet?

Fraktur 2

Sommaren 2020 hade jag och min man precis påbörjat vår långsegling till Åland. När vi hade kommit upp till norra Stockholms skärgård gick vi en promenad på en ö. Jag tog ett steg ner för en liten klippa och trampade snett. Jag hörde hur det knakade och min vänsterfot svullnade ganska snart. Efter att vi hade samlat oss, bestämde vi att direkt nästa morgon avbryta semestern och ta oss tillbaka hem. Fotleden var bruten och jag fick flytta in i min plaststövel.

Efter 6 veckor i den svettiga plaststöveln var det dags att stå på egna ben. En kort tid därefter märkte jag att foten inte mådde så bra, jag hade ont och var svullen. Röntgen visade att fotleden fortfarande var helt av – ingen läkning alls hade skett trots att läkaren vid slutröntgen sa ”nu är nästan allt läkt”. Hjälp!

Beslutet blev att några veckor senare operera ihop fotleden med hjälp av en platta och några skruvar. Under tiden ville husläkaren undersöka ifall anledningen till att frakturen inte hade läkt berodde på benskörhet. Jag gjorde en bentäthetsmätning och fick till svar – ”ingen benskörhet och fortsätt träna och belasta”. Skönt kände jag, men jag funderade mycket på varför inte frakturen hade läkt överhuvudtaget.

Under hela perioden gjorde jag rehab och tränade det jag kunde utifrån mina förutsättningar. Jag som alltid är en fysisk person kan inte bara lägga mig på soffan. Min son och dotter hittade på bra träningsövningar för överkroppen som jag kunde göra trots plaststövel och gips. Det höll mig i gång och höll mig positiv.

När plattan och skruvarna hade suttit i fotleden i 6 månader bestämde jag mig för att operera ut dem. De satt ganska ytligt och det skavde i vissa stövlar och jag ville ju kunna använda mina slalompjäxor igen. Det blev en del komplikationer direkt efter operationen och efterföljande undersökningar och fotledsprojektet resulterade i totalt 20 st läkarbesök, 8 st röntgen, 3 st operationer och drygt totalt 4 månader på kryckor. Hur mycket hade inte det kostat både samhället, min familj och mig själv.

Fraktur 3

Våren 2022 åkte min man och jag igen till italienska alperna. Jag var stark och i mitt livs form. Hade aldrig varit så vältränad. Nu skulle jag testa slalompjäxan och den tidigare brutna fotleden i de italienska backarna. Oj, vad jag hade längtat, men jag var riktigt nervös. Det skulle bli en bra vecka, solen skulle skina hela tiden, backen var fin och med hård snö – allt var toppen. Men…

Efter 3 timmars skidåkning första dagen ramlade jag i en sväng och föll handlöst och hårt på vänster sida. Det blev bår nerför slalombacken och ambulans och efter första röntgen konstaterades ett antal frakturer på bäckenet och även bak på korsbenet. Efter ultraljud upptäcktes även en trasig artär. Resten av veckan plus ytterligare drygt en halv vecka bodde jag på sjukhus i Italien. Jag hade tur – läkarna berättade att den typen av skador kallar de för ”dödskyssen”.

När jag kom tillbaka till Sverige, var det många problem med att komma in i den svenska vården på rätt sätt, men det löste sig till slut. Trots att jag hade flera röntgenbilder, journaler och annan dokumentation från den italienska sjukvården, var det inte en enda läkare som överhuvudtaget var intresserade av att ta del av detta. Jag fick slåss mycket för min rätt, men eftersom jag har gjort det ett antal gånger förut, får jag som jag vill till slut. Man måste vara frisk för att klara av att vara sjuk. När jag efter 1,5 månad började med rehab förstod sjukgymnasten att jag hade försvagat skelett. Jag fick en chock och konfronterade läkaren som gjorde bentäthetsmätningen 1,5 år tidigare och då bara berättade att jag inte var benskör. Min konfrontation blev säkerligen obekväm för läkaren, för snabbt som bara den blev det en ny bentäthetsmätning och mycket riktigt – jag har Osteopeni. Jag blev arg, ledsen och besviken, men även tacksam att det inte direkt hade blivit sämre på de 1,5 åren. Läkaren ordinerade läkemedelsbehandling med Aclasta/Zoledronsyra som dropp samt kalk- och D-vitamintabletter.

Denna fraktur ”kostade” mig, min familj och samhället sex läkarbesök, åtta röntgen, en operation och en och en halv månad med kryckor.

Förutom läkemedelsbehandling blev jag ordinerad tung styrketräning 3 gånger i veckan livet ut. Hjälp – jag som alltid har gått på gruppträningspassen och hatat styrketräningen på gymmet. Jag kände att jag inte hade något val och målet INGA fler frakturer motiverar mig och jag tycker idag det är riktigt kul att gå till gymmet och träna med mina vikter och maskiner. Jag är också stolt över mina framsteg och har aldrig varit så stark och vältränad.

Jag är idag glad att jag fick min diagnos så tidigt, för jag känner att jag kan göra något åt utvecklingen och förhoppningsvis bromsa nerbrytningen. Jag är också fast besluten att lära mig allt jag kan om Osteoporos/Osteopeni både för att ”kunskap är makt och kunskap ger respekt” och för att berätta för andra om hur vanlig och farlig denna tysta folksjukdom är. Jag vill dessutom skapa opinion och göra vad jag kan för att vården proaktivt ska fokusera på denna sjukdom som INTE BARA drabbar äldre damer.

Tack för att du ville läsa min berättelse!

Under Min berättelse skriver människor med osteoporos om sin sjukdom och sin resa med osteoporos.

Läs fler berättelser.

Vill du själv skriva? Kontakta vår redaktör Fredrik Hed på fredrik@osteoporos.org.