I en öppen debattartikel i Dagens Medicin den 17 september argumenterar fysioterapeuten och smärtspecialisten Johan Söderberg för att det inte finns några enkla benbrott.
Han menar att sjukvården behöver bli bättre på att identifiera och stötta de patienter som riskerar att utveckla långvariga besvär efter fraktur. Det är oftast inte den fysiska skadan som riskerar att ge långvariga besvär utan hur patienten upplever vården.
– Jag arbetar ffa med personer med långvariga besvär som t ex smärta och rörelserädsla. Många av dessa har en nedsatt funktion vilket begränsar dem i deras vardag.
Han föreslår att det borde införas gula flaggor i journalsystemen för att uppmärksamma riskfaktorer för långvariga besvär, för att lättare hitta och hjälpa dessa personer.
Johan Söderberg. Foto: Igor Gruda.
Varför skrev du den här debattartikeln?
– Jag möter många patienter som har utvecklat långvariga besvär på grund av rädsla och oro som lett till en ond cirkel med minskad fysisk aktivitet och ökad smärta. Jag tror att vi kan spara stora resurser och minska lidande om vi blir bättre på att identifiera dem som har riskfaktorer för att utveckla långvariga besvär. Det kan både handla om bemötande och behandling.
Detta som du efterlyser, gula flaggor, finns det (eller något liknande) någonstans och används idag?
– Ja, det finns för muskuloskeletala besvär, där patienter kan göra screeningtest för att undersöka risken att utveckla långvariga besvär.
Varför/hur blir människor räddare i sina kontakter med vården?
– Det finns mycket att säga om det, men i grunden handlar det om att ta människors oro på allvar och utforska deras kroppsuppfattning och tidigare erfarenheter av smärta och sjukdom.
En så enkel sak som att säga åt en patient att du får vara aktiv men det ska inte göra ont, kan göra att en patient höjer sin vaksamhet och känner efter mer. Den har ju fått höra att det inte får göra ont. Det leder i sin tur till att den kommer känna mer. Resultatet kan bli inaktivitet och ökad smärta.
Den här rörelserädslan som du beskriver, hur kan/ska den behandlas?
– Ofta finns ett samband mellan svårigheter med känsloreglering och rörelserädsla där patienten tenderar att ha en hög grad av undvikandebeteenden, katastroftankar eller undanträngning. Personen kan då behöva behandling för såväl känsloreglering hos en psykolog, som exponering för fysisk aktivitet och träning under trygga former, till exempel hos en fysioterapeut med kunskap om rörelserädsla.
– Jag ser här stora möjligheter att utveckla digitala hjälpmedel som kan anpassas efter den enskilda individens behov, och tillsammans med vårdgivare vara ett stöd för patienten. Med digitala hjälpmedel som tar hänsyn till individens skiftande behov och önskemål kan vården personcentreras och därmed förbättra utfallet.
På vilket sätt kan vården, som ”går på knäna” idag, mäkta med allt detta bra som du efterlyser?
– En lugn och trygg patient som förstått sin problematik söker mindre vård. Det leder till minskat vårdbehov. En orolig patient söker vård oftare för samma eller likartad problematik. Det är inte en långsiktig besparing, besparingen kommer fort. En stor del av Sveriges befolkning har muskuloskeletala besvär, men endast en del söker vård och de står för en stor del av vårdbesöken.
För mer information om smärta rekommenderar Johan Söderberg den australiensiske smärtforskaren Lorimel Moseley, som har ett stort intresse av att föra budskapet ut till allmänheten. Här finns en samling föreläsningar på Youtube med honom.
